There's to many questions and a lack of answers.
- Börjat kolla Desperate Housewives nu.. Lite halvt sådär Sex and the City-inspirerad, eller tvärtom tycker jag? ;) Well, time to go hard on TV-programmes again!!
Dagen idag då? - Ja, vet inte vad det är men varit så emotionell idag.. Bara tänker och tänker, överväger och överväger och det finns så många olika tankar & känslor i mitt huvud just nu. Känns inte som att jag har någon familj för tillfället, eller inte haft på länge om man tänker efter? Ibland undrar jag hur man som familj kan känna en sån stark gemenskap, en sådan där otrolig sammanhållning som man hör om - men aldrig egentligen känner. Av egna erfarenheter är det snarare "Familjen kommer och familjen går, men vännerna återstår." Jag har ingen familj - och den största delen utav släktingar/familj genom tiderna är borta för längesen. Är det så himla konstigt att jag inte känner någon kärlek till de flesta i mina kretsar inom familjeväg..? Är det så extremt, himla konstigt att jag inte knyter an till någon pga det? Jag tror nog inte folk förstår hur otroligt mycket släktingar genom tiderna jag har haft som bara försvunnit. Till slut kommer man till den punkt då man blir känslokall per automatik.
-
Ibland önskar jag att jag kunde tro. Allt hade varit så mycket lättare, allt hade haft sin dolda lösning som alltid hade sin tröst. Jag önskar verkligen att jag kunde undangå de här uppenbara, logiska, realistiska förklaringarna som är so far away från någon Gud, ett öde osv med allt bullshit.. Man hade sluppit tänka, man hade sluppit undra om det verkligen behövde vara slutet - "för allt som händer, sker utav en anledning", det hade alltid funnits där för en i desperata stunder då man precis insett att man förlorat något som kunde blivit något eller någon man brydde sig om. Istället måste jag vara så förbannat logisk att jag aldrig ens skulle kunna ägna tanken åt något öde, som alltid leder en till de rätta platserna i livet. Man hade inte behövt undra om man gjorde rätt eller fel, om man kunde gjort något annorlunda eller vad som påverkade det hela. "Om jag bara trott på mer än allt realistiskt här i världen som för mig är rena självklarheterna".. - Så kan det heta, så kan det gå men mina frågor återstår.
-
- Mitt liv känns tomt. Jag har världens bästa vänner, en mamma som bryr sig även om jag oftast har lust att strypa henne och vårat "moder-och-dotter-band" blir svagare och svagare för varje dag. Vi bor i en lägenhet tillsammans igen och jag känner knappt att vi har flyttat. Inte förens jag vistas i våran gamla lägenhet känner jag saknaden och allt jag egentligen gör är att gå runt som en dimma i våran nya lägenhet och förstår absolut 0,0 känslomässigt. Det känns som om det varken tillkommit eller fråntagits någonting från mitt liv - jag är bara tom. Vet inte vart jag befinner mig med familj, hem eller någonting honestly. Jag undrar när jag någonsin kommer känna mig stabil, jag undrar när alla eftertankar kommer komma - but they seem to be far away..
-
Nej, jag orkar inte med mina långa, emotionella inlägg in reality. Jag har bara så många ord och frågor som jag inte förstår & jag orkar inte. Säger inte att mitt liv är dåligt - verkligen inte. Jag har haft ett bra liv ändå men tror jag kommit till en sån här svacka då man inte riktigt vet vart man befinner sig? - Jag känner hur någon/något glider ifrån mig just nu och jag vägrar att göra annat än att vara okej med det. Hur gärna man än vill stoppa det så får man bara bita ihop ibland - och kolla på medans det man så gärna vill ha går ifrån en med stora steg, man undrar varför och man har sina aningar - men man vägrar att framstå som något man inte är bara för att få den där 15 minuters tillfredställningen av att tala med personen. För i skymundan utav allt det där så vet man om att det inte kommer leda någonstans & att man i slutändan bara lär stå där med sina känslor och alla dessa ord man borde hålla osagda. Tusentals ideér om hur man ska göra för att få känna den där glädjen igen ploppar upp - men man håller de för sig själv för att slippa framtida känslor. Vissa saker är helt enkelt inte värt de där tusentals blandade känslorna som bara drives you crazy. Det finns de stunder då man just have to see the situation in front of you and do the right thing for your future emotions.
Kommentarer
Trackback
