It's to bad that love is blind.
- Nu bor jag utan Michael, ensam med mamma. Känner mig lugn och helt okej med det - kanske för att jag i slutändan vet vart jag har honom eller för att jag är allt för van vid avslut. Kanske lite både och tom? Trots flytten från både ett område och en viktig person i mitt liv är det ända jag kan tänka på far from that..
-
Kan inte låta bli att störa mig på en viss person som ständigt ska sända ut olika signaler. Vissa saker är obvious för oss alla - ageranden, påståenden, händelser och ord som vi alla vet vad de betyder.. Varför då blunda för de, eller spela dum?! Vet att detta inlägget är sjukligt onödigt och vill heller inte skriva ut allt för mycket - så kanske blir en aningen rörigt pga det.. Vissa saker kan jag ha överseende med, saker som jag kan tänka över, ändra åsikt om och tom be om ursäkt för så pass att jag medger att den andra personen hade rätt MEN.. - Det finns de ageranden som andra gjort mot mig som inte pekar på något annat än just en speciell avsikt. Jag är inte dum för vissa saker är bara så uppenbara. Istället för att såra någon i slutändan eller sända ut olika signaler, så tycker jag ändå att man kan vara uppriktig?! Vad vill du, vad har du för avsikt och varför? Bättre det än att den ena i slutändan står där helt förvirrad, utlämnad och sårad. Jag vet om att jag borde släppa taget och bara bli av med dessa plågosamma tankar som snurrar runt i mitt huvud men jag kan inte, eller snarare vill inte. Är lite självdestruktiv på så sätt, för plågar hellre mig själv än ser någon jag bryr mig om glida ifrån mig.. För trots dessa riktigt distraherande tankar och händelser så för det med sig så j*vla mycket känslor som jag inte vill leva utan. It's to bad that love is blind säger jag bara.
Har iallafall mina fina vänner som distraherar mig från allt för mycket tankar.. Roligt också att man för 1,5 år sedan aldrig någonsin snackade om killar och nu är alla seriösa samtalsämnen just om killproblem haha.. Things change.
Kommentarer
Trackback
